HISTORIA

Den kvinnliga mecenaten Sophie Heckscher, en beslutsam och målmedveten dam, genomdriver år 1911 bygget av Klippgatan 19, i folkmun även kallat Judehuset. Nämnda byggnad kom sedermera att utgöra grundvalen och navet för det svenskjudiska sociala engagemanget.

Arbetsstugan på Klippgatan 19, ett under av modernitet och framsynthet, har lovsjungits av mången jude som växte upp på söder. Ända fram till krigsslutet 1945 kom den att fungera som fritids/möteslokal och som tillflyktsort för nyanlända flyktingar.

Och än svävar Sophies ande över mycket av det arbete som till dags dato utförs i Stiftelsen Eduard och Sophie Heckschers namn. Visserligen såldes Judehuset på Söder efter kriget, men andra fastigheter köptes i dess ställe. Det sista huset såldes så sent som på1980-talet. Därefter engagerade sig stiftelsen främst i Judiska Pensionärshemmet och i judisk barn- och ungdomsverksamhet.

I början av 2000-talet uppstod inom stiftelsen ett behov och en vilja till omorientering. Urkunden plockades fram. I långa diskussioner prövades den av styrelsen och när man väl var redo att höja blicken var det ganska självklart att nöden bland Baltikums judar skulle hamna i blickfånget.

Återkopplingen till Sophie Heckschers vilja har med andra ord resulterat i ett omfattande och flerårigt (nu inne på 5e året) projekt kallat Jeladim shelanu/Våra barn – Att bistå judisk ungdom i Estland.

Projektet syftar till att ekonomiskt, socialt, medicinskt och psykologiskt ta sig an ett 90-tal av Estlands mest utsatta judiska barn och ungdomar i åldrarna sex till sexton år. Man eftersträvar ett omhändertagande som innefattar både fysiska och psykiska aspekter i barnens tillvaro.

Klippgatan 19 ”Judehuset på Söder” Boris Beltzikoff berättar

(fritt citerat ur Boris Beltzikoffs bok En svensk jude ser tillbaka)

I huset på Klippgatan 19 tillbragte jag hela min ungdom, från 1913 då huset stod färdigt till 1935 då jag var färdig med min examen.

Vad var det då som var så märkvärdigt med Klippgatan 19, som gjorde det huset till något unikt i svensk stadshistoria? Jo, nämligen att det liknade mer än någonting annat en rysk eller polsk ”stetl” en stetl i miniatyr, flyttad från öst och omplanterad i svensk mylla. Det var en idealisk miljö för judiska invandrare att vistas i de år de behövde för att acklimatisera sig i det nya landet. De flesta problem som man idag brottas med, då det gäller invandrare, deras språk och kultur och deras inlemmande i samhället löstes spontant och smidigt i ”judehuset”.

Det var Eduard och Sophie Heckscher som finansierade projektet. Eduard själv hade invandrat från Danmark, han började som handelsbokhållare men arbetade upp sig till att bli en av de ledande bank- och finansmännen i den svenska huvudstaden. Senare i livet gjorde han stora donationer bland annat till Högskolan och Handelshögskolan. Makarna var barnlösa. Det sista Eduard hann med innan han dog vara att hjälpa fattiga judiska familjer som i seklets början tagit sig hit. Samma år som stiftelsen bildades, 1911, avled Eduard Heckscher nära 80 år gammal. Hans änka Sophie, född Rubenson) fullföljde dock med stor beslutsamhet det påbörjade arbetet och huset stod färdigt för inflyttning 1913. Här bodde en skara människor, uppryckta med rötterna från fjärran platser i det ryska tsardömet, och levde ett liv som var så olikt vanligt svenskt stadsliv som tänkas kan. Många olika yrken var representerade, allt från möbelsnickare till skräddare och bokbindare.

På sätt och vis fungerade hela huset som en storfamilj, där alla hjälpte alla. Om någon kom i knipa såg de andra till att han inte skulle behöva lida nöd. Nästa gång var det ens egen tur att låna ihop till det allra nödvändigaste. Gemenskapen var faktiskt större än så. Om det till exempel var knappt om kläder till barnen fanns det alltid rika judar i de norra stadsdelarna som var villiga att skänka något begagnade skor, kostymer och klänningar till behövande.

Stiftelsen gjorde en viktig insats genom att under läsåret tillhandahålla barnen en gratis måltid om dagen. Och det var inga måltider vilka som helst. En riktig skånsk matmamma stod i köket och försåg oss med den ena läckerheten efter den andra. Och allt var koscher!

Det fanns gott om roliga och intressanta människor på Klippgatan med skiftande talanger. Några av fruarna var skickliga på att brygga vin och andra lagade till ett underbart mjöd till påsken. Sedan bytte husmödrarna med varann. På den stora vinden fanns det tunnor med surkål, inlagd gurka och deg till det ryska brödet. Byteshandeln florerade. Överhuvudtaget var det ett ständigt springande in och ut ur lägenheterna, mest med husets eget folk men även för övriga judar på Söder blev Klippgatan en träffpunkt. Även arbetsstugan på nedre botten ”något av det bästa som fanns i huset” stod öppen för judiska barn som inte bodde där.

Husets läge var något av ett fynd. Det låg alldeles intill Vitabergsparken eller Tippen som det också kallades och var i början omgivet av ödetomter och höga spännande berg. Den branta backen mot Sofia skola var som gjord för halsbrytande färder på spark och kälke. På somrarna lyssnade vi på hornmusik och tittade på folklivet, på vintern lärde vi oss åka skidor på den trafikfria marken. Alldeles vid uppfarten till kyrkan, där man samlades till skolavslutningarna, fanns det några granna häggar och minnet av deras doft har följt mig genom livet.

Vad som hände sedan:

Den återgivna berättelsen av Boris Beltzikoff är en målande beskrivning om hur livet tedde sig för de judar som bosatt sig på Söder. Före, under och efter kriget användes arbetsstugan som en möteslokal för judiska ungdomsaktiviteter och det var också här som många av de judar som lyckats fly undan nazismen höll till. På 50-talet beslöt stiftelsens styrelse att sälja Klippgatan 19 och att i dess ställe köpa andra fastigheter först på Söder och senare i andra delar av Stockholm. I början av 80-talet trädde en ny hyreslag i kraft som fråntog hyresvärden rätten att själv välja hyresgäster. Den nya lagen innebar att det blev omöjligt för stiftelsen att leva upp till sina egna stadgar nämligen att hyra ut bostäder till fattiga judar.

1980 – talet

Stiftelsens styrelse beslöt i början av 1960-talet att genom en så kallad permutation förändra stiftelsens ändamålsparagraf till att lyda såhär: Stiftelsen har att främja sociala och andra samhällsnyttiga ändamål med företrädesvis judiskt innehåll.I och med förändringen blev det möjligt att stödja annan verksamhet än upplåtelser av bostader, men som låg i linje med Sophie Heckschers vilja.

Stiftelsen kom därefter att under många år kontinuerligt stödja Judiska Sjuk- och Pensionärshemmet som ligger söder om Stockholm i Johanneshov.

En annan viktig destinatär blev – Glämsta sommarkoloni

Det som på 1910-talet började som ett utpräglat socialt projekt där Judiska Församlingen i Stockholm tack vare Isak Hirsch donation till församlingen av lantbruket Glämsta i Väddö socken kunde bereda fattiga judars barn möjlighet att tillbringa sina somrar på landet. På Glämsta fick barnen möjlighet att vistas utomhus och att äta sig mätta mot att de hjälpte till med att utföra de sysslor som tillhör ett lantbruk. Så småningom när den skriande fattigdomen lindrats blev Glämsta vistelserna alltmer eftertraktade. Kolloverksamheten breddades därför till att omfatta alla judiska barn oberoende av klasstillhörighet. I utvecklingen och uppbyggnaden av detta underbara sommarkollo – det judiska Sveriges pärla – har Heckschers stiftelse med stor uthållighet bidragit till genom att ekonomiskt bistå när större infrastrukturella satsningar visat sig vara nödvändiga.

Den senaste stora donationen om 500tkr gjordes 2009. Medlen ska användas till byggandet av ett allaktivitetshus på Glämsta och uppförs alldeles intill matsalen.

Våren 2013 öppnades det nya allaktivitetshuset och blev en succé redan innan den officiella invigningen gått av stapeln!
Under sommarens barnperioder har huset varit i flitig användning och utnyttjats precis på det sätt som det var tänkt – nämligen genom att möjliggöra multipla parallella aktiviteter i samma hus, men utan att störa varandra. Allt detta tack vare husets flexibla inne/vikväggarna!

Så här blev slutresultatet:

1990 – talet

Under 1990-talet breddades mottagarkretsen för stiftelsens stöd. Förutom Judiska Sjukhemmet och Glämsta kom även Neuberghska Ålderdomshemmet i Göteborg, Hillelskolan i Stockholm och annan ungdoms- och utbildningsverksamhet att ingå bland Stiftelsens prioriterade destinatärer. Så småningom breddades kretsen ytterligare och kom även att omfatta kulturverksamhet med judiskt innehåll. Här kan nämnas Stockholms Judiska filmfestival, Lena Einhorns dramadokumentär Ninas resa och Judisk Kulturdialog på Bokmässan i Göteborg som vid ett flertal tillfällen fått hjälp av stiftelsen.

2000 – talet

Återkopplingen till Sophie Heckschers vilja har med andra ord resulterat i ett omfattande och nioårigt projekt kallat Jeladim shelanu/Våra barn – Att bistå judisk ungdom i Estland.

Projektet syftade till att ekonomiskt, socialt, medicinskt och psykologiskt ta sig an ett 90-tal av Estlands mest utsatta judiska barn och ungdomar i åldrarna sex till sexton år. Man eftersträvade ett omhändertagande som innefattade både fysiska och psykiska aspekter i barnens tillvaro.

Nu har stiftelsen efter ett nioårigt engagemang avslutat detta biståndsprojekt. Både mottagare och givare är överens om att stiftelsen genom sin mångåriga insats hjälpt till att skapa hållbara strukturer I Tallinns Judiska Församling. Utifrån dessa kan församlingen i Tallinn arbeta vidare på egen hand, varför stiftelsen såg sig om efter nya utmaningar. Den nya utmaningen lät sig inte vänta på sig. Den kom 2017/2018 i form av ett nytt Jeladim shelanu i annat baltiskt land – nämligen Lettland och i annan stad – i det mytomspunna Riga.

2010 – talet

Efter nästan ett decennium av närvaro som medfinansiär i återuppbyggnaden av judiskt liv i Tallinn Estland, har det inte varit helt lätt att lämna engagemanget för Tallinns judar. Stiftelsen har i många år med stort intresse följt deras målmedvetna och skickligt genomförda förändringsarbete och därtill applåderat de förbättringar som Tallinns församling genomfört. I Tallinn har man verkligen tänkt stort och fritt och i många stycken på ett tacknämligt sätt förverkligat sina planer och kommit i mål. Eftersom stiftelsens engagemang utfallit så väl kändes det så småningom både rätt och riktigt att dra sig tillbaka och byta fokus. Och så blev det. Nytt samarbete har sedan några år tillbaka etablerats med grannlandet Lettland och det judiska Riga.

Hesed Latvia/Jeladim shelanu Latvia

Det snabba förändringsarbetet som ägde rum i Estland gick förstås inte de andra baltiska grannländerna, Lettland och Litauen obemärkt förbi. Litauens/Vilnius församlingsledning valde dock en annan väg än både Estland och Lettland när man beslöt att göra upp med Tyskland och acceptera ”wiedergutmachung” pengar. Sålunda valde stiftelsen att det fortsatta biståndsarbetet skulle förläggas till Riga i Lettland. Att det blev Riga var ingen självklarhet. Riga är en betydligt större stad än Tallinn och har ett grandiost judiskt förflutet inom alla samhällssektorer. ”Lilla Jerusalem” kallades i staden i folkmun. Den judiska närvaron syntes överallt; inom politik, handel, stadsutveckling och inte minst inom kulturlivet.

När det nazistiska Tyskland erövrade Riga blev processen kort! Den nybyggda judiska teatern i stadens centrum (invigd bara något år före tyskarnas inmarsch) förvandlades över en natt till nazitysklands högkvarter i Riga och inom kort fanns inga judar kvar i Riga, antingen hade de flytt till Sovjetunionen eller Palestina, eller så mördades de medelst maskingevärseld i Rumbola skogen, ett grönområde beläget i stadens utkant.För att kunna klara utbyggnaden av den tunga industrin efter andra världskriget hämtades arbetskraft från hela Sovjetunionen (inklusive judar). För dessa människor fanns inga krav på att lära sig det lettiska språket eller Lettlands historia. De enda tillåtna minoritetsspråksskolorna var också just de ryska skolorna.

Återhämtningen efter nazistisk och sovjetisk ockupation har varit långsam och mödosam. Rigas judiska församling leds idag av ryska judar som valde att stanna kvar även efter att Lettland frigjort sig från Ryssland. Efter komplicerade förhandlingar med de lokala myndigheterna återfördes så småningom teaterbyggnaden till den judiska församlingen. Fastigheten har renoverats och fungerar idag både som församlingshus och allaktivitetshus.

Klassklyftorna i Lettland är fortsatt djupa. Detta gäller även för den judiska gruppen. Det kommunistiska synsättet att staten ska ta hand om allt och alla är fortfarande allmänt vedertaget, vilket påverkar möjligheterna att erhålla bidrag från resursstarka organisationer och personer och yttermera att fördela resurser till utsatta grupper. En attitydförändring är nödvändig. Man kan skönja en sådan, men än är den inte där.

I Riga finns det familjer som har behov av både materiellt och immateriellt stöd. Sålunda har stiftelsen sedan år 2019 engagerat sig i projekt Jeladim shelanu i Riga (hjälp till självhjälp för utsatta judiska barn i Riga).
Fram till covid 19 utbrottet löpte projektet enligt plan, men med den pågående pandemin ter sig framtiden oviss. Troligtvis kommer vissa förändringar (både innehållsmässiga sådana och tidsbunden planering) att bli nödvändiga.
Vi, stiftelsen får helt enkelt se tiden an.