Historik

Den kvinnliga mecenaten Sophie Heckscher, en beslutsam och målmedveten dam, genomdriver år 1911 bygget av Klippgatan 19, i folkmun även kallat Judehuset.  Nämnda byggnad kom sedermera att utgöra grundvalen och navet för det svenskjudiska sociala engagemanget.

Arbetsstugan på Klippgatan 19, ett under av modernitet och framsynthet, har lovsjungits av mången jude som växte upp på söder. Ända fram till krigsslutet 1945 kom den att fungera som fritids/möteslokal och som tillflyktsort för nyanlända flyktingar.

Och än svävar Sophies ande över mycket av det arbete som till dags dato utförs i Stiftelsen Eduard och Sophie Heckschers namn. Visserligen såldes Judehuset på Söder efter kriget, men andra fastigheter köptes i dess ställe.  Det sista huset såldes så sent som på1980-talet. Därefter engagerade sig stiftelsen främst i Judiska Pensionärshemmet och i judisk barn- och ungdomsverksamhet.

I början av 2000-talet uppstod inom stiftelsen ett behov och en vilja till omorientering. Urkunden plockades fram. I långa diskussioner prövades den av styrelsen och när man väl var redo att höja blicken var det ganska självklart att nöden bland Baltikums judar skulle hamna i blickfånget.

Återkopplingen till Sophie Heckschers vilja har med andra ord resulterat i ett omfattande och flerårigt (nu inne på 5e året) projekt kallat Jeladim shelanu/Våra barn – Att bistå judisk ungdom i Estland.

Projektet syftar till att ekonomiskt, socialt, medicinskt och psykologiskt ta sig an ett 90-tal av Estlands mest utsatta judiska barn och ungdomar i åldrarna sex till sexton år.  Man eftersträvar ett omhändertagande som innefattar både fysiska och psykiska aspekter i barnens tillvaro.

Klippgatan 19 ”Judehuset på Söder” Boris Beltzikoff berättar

(fritt citerat ur Boris Beltzikoffs bok En svensk jude ser tillbaka)

I huset på Klippgatan 19 tillbragte jag hela min ungdom, från 1913 då huset stod färdigt till 1935 då jag var färdig med min examen.

Vad var det då som var så märkvärdigt med Klippgatan 19, som gjorde det huset till något unikt i svensk stadshistoria? Jo, nämligen att det liknade mer än någonting annat en rysk eller polsk ”stetl” en stetl i miniatyr, flyttad från öst och omplanterad i svensk mylla. Det var en idealisk miljö för judiska invandrare att vistas i de år de behövde för att acklimatisera sig i det nya landet.  De flesta problem som man idag brottas med, då det gäller invandrare, deras språk och kultur och deras inlemmande i samhället löstes spontant och smidigt i ”judehuset”.

Det var Eduard och Sophie Heckscher som finansierade projektet.  Eduard själv hade invandrat från Danmark, han började som handelsbokhållare men arbetade upp sig till att bli en av de ledande bank- och finansmännen i den svenska huvudstaden. Senare i livet gjorde han stora donationer bland annat till Högskolan och Handelshögskolan. Makarna var barnlösa.  Det sista Eduard hann med innan han dog vara att hjälpa fattiga judiska familjer som i seklets början tagit sig hit.  Samma år som stiftelsen bildades, 1911, avled Eduard Heckscher nära 80 år gammal.  Hans änka Sophie, född Rubenson) fullföljde dock med stor beslutsamhet det påbörjade arbetet och huset stod färdigt för inflyttning 1913.  Här bodde en skara människor, uppryckta med rötterna från fjärran platser i det ryska tsardömet, och levde ett liv som var så olikt vanligt svenskt stadsliv som tänkas kan.  Många olika yrken var representerade, allt från möbelsnickare till skräddare och bokbindare.

På sätt och vis fungerade hela huset som en storfamilj, där alla hjälpte alla.  Om någon kom i knipa såg de andra till att han inte skulle behöva lida nöd. Nästa gång var det ens egen tur att låna ihop till det allra nödvändigaste.  Gemenskapen var faktiskt större än så. Om det till exempel var knappt om kläder till barnen fanns det alltid rika judar i de norra stadsdelarna som var villiga att skänka något begagnade skor, kostymer och klänningar till behövande.

Stiftelsen gjorde en viktig insats genom att under läsåret tillhandahålla barnen en gratis måltid om dagen. Och det var inga måltider vilka som helst. En riktig skånsk matmamma stod i köket och försåg oss med den ena läckerheten efter den andra. Och allt var koscher!

Det fanns gott om roliga och intressanta människor på Klippgatan med skiftande talanger.  Några av fruarna var skickliga på att brygga vin och andra lagade till ett underbart mjöd till påsken. Sedan bytte husmödrarna med varann.  På den stora vinden fanns det tunnor med surkål, inlagd gurka och deg till det ryska brödet. Byteshandeln florerade.  Överhuvudtaget var det ett ständigt springande in och ut ur lägenheterna, mest med husets eget folk men även för övriga judar på Söder blev Klippgatan en träffpunkt. Även arbetsstugan på nedre botten ”något av det bästa som fanns i huset” stod öppen för judiska barn som inte bodde där.

Husets läge var något av ett fynd.  Det låg alldeles intill Vitabergsparken eller Tippen som det också kallades och var i början omgivet av ödetomter och höga spännande berg.  Den branta backen mot Sofia skola var som gjord för halsbrytande färder på spark och kälke. På somrarna lyssnade vi på hornmusik och tittade på folklivet, på vintern lärde vi oss åka skidor på den trafikfria marken.  Alldeles vid uppfarten till kyrkan, där man samlades till skolavslutningarna, fanns det några granna häggar och minnet av deras doft har följt mig genom livet.

 

Vad hände sedan

Den återgivna berättelsen av Boris Beltzikoff är en målande beskrivning om hur livet tedde sig för de judar som bosatt sig på Söder. Före, under och efter kriget användes arbetsstugan som en möteslokal för judiska ungdomsaktiviteter och det var också här som många av de judar som lyckats fly undan nazismen höll till.  På 50-talet beslöt stiftelsens styrelse att sälja Klippgatan 19 och att i dess ställe köpa andra fastigheter först på Söder och senare i andra delar av Stockholm. I början av 80-talet trädde en ny hyreslag i kraft som fråntog hyresvärden rätten att själv välja hyresgäster.  Den nya lagen innebar att det blev omöjligt för stiftelsen att leva upp till sina egna stadgar nämligen att hyra ut bostäder till fattiga judar.

1980 – talet

Stiftelsens styrelse beslöt i början av 1960-talet att genom en så kallad permutation förändra stiftelsens ändamålsparagraf till att lyda såhär: Stiftelsen har att främja sociala och andra samhällsnyttiga ändamål med företrädesvis judiskt innehåll. I och med förändringen blev det möjligt att stödja annan verksamhet än upplåtelser av bostader, men som låg i linje med Sophie Heckschers vilja.

Stiftelsen kom därefter att under många år kontinuerligt stödja

Judiska Sjuk- och Pensionärshemmet som ligger söder om Stockholm i Johanneshov.

En annan viktig destinatär blev

Glämsta sommarkoloni

Det som på 1910-talet började som ett utpräglat socialt projekt där Judiska Församlingen i Stockholm tack vare Isak Hirsch donation till församlingen av lantbruket Glämsta i Väddö socken kunde bereda fattiga judars barn möjlighet att tillbringa sina somrar på landet. På Glämsta fick barnen möjlighet att vistas utomhus och att äta sig mätta mot att de hjälpte till med att utföra de sysslor som tillhör ett lantbruk.  Så småningom när den skriande fattigdomen lindrats blev Glämsta vistelserna alltmer eftertraktade. Kolloverksamheten breddades därför till att omfatta alla judiska barn oberoende av klasstillhörighet.  I utvecklingen och uppbyggnadeGlämsta allaktivitetshusn av detta underbara sommarkollo – det judiska Sveriges pärla – har Heckschers stiftelse med stor uthållighet bidragit till genom att ekonomiskt bistå när större infrastrukturella satsningar visat sig vara nödvändiga.

Den senaste stora donationen om 500tkr gjordes 2009.  Glämsta allaktivitetshusMedlen ska användas  till byggandet av ett allaktivitetshus på Glämsta och uppförs alldeles intill matsalen.

Våren 2013 öppnades det nya allaktivitetshuset och blev en succé redan innan den officiella invigningen gått av stapeln!
Under sommarens barnperioder har huset varit i flitig användning och utnyttjats precis på det sätt som det var tänkt – nämligen genom att möjliggöra multipla parallella aktiviteter i samma hus, men utan att störa varandra.  Allt detta tack vare husets flexibla inne/vikväggarna!

Så här blev slutresultatet:

Donatorstavla Glämsta

 

 

 

 

 

1990 – talet

Under 1990-talet breddades mottagarkretsen för stiftelsens stöd.  Förutom Judiska Sjukhemmet och Glämsta kom även Neuberghska Ålderdomshemmet i Göteborg, Hillelskolan i Stockholm och annan ungdoms- och utbildningsverksamhet att ingå bland Stiftelsens prioriterade destinatärer.  Så småningom breddades kretsen ytterligare och kom även att omfatta kulturverksamhet med judiskt innehåll. Här kan nämnas Stockholms Judiska filmfestival, Lena Einhorns dramadokumentär Ninas resa och Judisk KulturdialogBokmässan i Göteborg som vid ett flertal tillfällen fått hjälp av stiftelsen.

 

2000 – talet

I början av 2000-talet uppstod inom stiftelsen ett behov och en vilja till omorientering. Urkunden plockades fram. I långa diskussioner prövades den av styrelsen och när man väl var redo att höja blicken var det ganska självklart att nöden bland Baltikums judar skulle hamna i blickfånget.

Återkopplingen till Sophie Heckschers vilja har med andra ord resulterat i ett omfattande och flerårigt (nu inne på 6e året) projekt kallat Jeladim shelanu/Våra barn – Att bistå judisk ungdom i Estland.

 

Projektet syftar till att ekonomiskt, socialt, medicinskt och psykologiskt ta sig an ett 90-tal av Estlands mest utsatta judiska barn och ungdomar i åldrarna sex till sexton år.  Man eftersträvar ett omhändertagande som innefattar både fysiska och psykiska aspekter i barnens tillvaro.

Nu när stiftelsen efter ett sexårigt engagemang håller på att avslutas, både mottagare och givare är överens om att stiftelsen genom sitt betydande bistånd hjälpt till att skapa hållbara strukturer I Tallinns Judiska Församling.  Utifrån dessa kan församlingen i Tallinn arbeta vidare på egen hand, varför stiftelsen åter ser sig om efter nya utmaningar.  Det är möjligt att utmaningarna även fortsättningsvis kommer att ligga i Estland, men stiftelsen kanske främsta förhoppning är att ett projekt hemma i Sverige också ska ingå bland de nya framåtblickande satsningarna.  Här avses möjligheten att en judisk folkhögskola i Sverige/Stockholm, Martin Buber skolan ska bli verklighet.  Om så blir fallet kommer skolan i dess uppstartningsskede med all sannolikhet att behöva stiftelsens stöd.